Ibland önskar jag bara att jag kunde gå tillbaka i tiden och ångra saker, men då skulle man väl aldrig lära sig i livet eller uppleva jobbiga saker. 

Jag hatar kärlek och jag hatar att man blir så dum i skallen av att vara kär. Hjärnan lägger av och man kan inte kontrollera sig själv eller vara stark nog att sätta ner foten när saker och ting är fel eller inte fungerar. Jag är inte stark nog att göra det och det tar tid innan man fattar att man förtjänar bättre än det man har (om det nu oturligt nog skulle vara så) och då har det redan gått för långt. Man måste lära sig att stanna tidigare för att tänka på sig själv och bry sig om sina egna känslor och att man inte mår bra.

Kärlek kan ju vara det bästa som finns om allt är en fröjd och man fungerar tillsammans men jag är numera skadad av kärleken, vill inte ha med den att göra, vill inte bli sårad en gång till, jag är rädd och stöter bort folk. 

 

Jag önskar att jag i framtiden kommer förstå när jag inte blir behandlad rätt, när jag förtjänar bättre och när jag inte mår bra. Visst kan man vara kär men man ska även må bra och vara lycklig. Det känns inte som att jag har varit lycklig på flera månader, vilket jag borde ha varit, allt har varit som ett jävla spel där jag bara jagar efter lycka och välmående, men vad tjänade det till? Okej, jag hoppas jag lärt mig något och blivit starkare men jag hade helst sluppit. 

 

Kanske lite för mycket information i texten men ville inte skriva någon meningslös text som folk inte fattar ett smack av där jag bara skriver massa saker som inte har med nånting att göra. Jag borde sova snart och sedan få tillbaka mitt liv som jag vill leva det, som är efter mina spelregler, där jag inte lever på någon annans villkor. Godnatt, see u soon.

Har inte varit såhär arg på länge. Kommer kasta eller slå sönder något vilken sekund som helst. När jag är såhär arg kan jag inte kontrollera min ilska, skulle kunna slå sönder vad som helst, inte någon annan såklart, men skulle bara vilja riva hela mitt rum och slå sönder allt jag ser, sen om jag blir skadad bryr jag mig inte om. Fyfan. Vissa saker orkar jag inte med längre, vissa saker tror jag att jag kan hantera eller lösa, vissa saker tror jag att jag ska klara av, men sanningen verkar vara att allt bara blir värre och svårare. Varenda jävla dag blir jag provocerad till vansinne och jag pallar inte mer. Måste göra mig av med detta för det funkar inte. Det är stopp nu.